Det är mycket om Carl XVI Gustav numera. Inte minst för att han suttit på tronen i 50 år. Ja, inte bokstavligen förstås, men han har innehaft kungaämbetet sedan hans farfar dog i september 1973. Själv är jag av samma årgång som kungen. Ja faktiskt tre veckor äldre. Så även om han inte följt mig så har i varje fall jag följt honom från tidiga år.
Jag har också tittat på en hel del av de jubileumsprogram som producerats. Och det är särskilt en tanke som slår mig. Inget av de program som jag har sett utgår från en intention att på djupet försöka förstå kungen som människa.
Alla kombinerar något slags förundran över det otidsenliga med monarki, med en lust att psykologisera över hur svårt det måste ha varit för kungen eftersom han inte varit fri att välja vilken väg han ville gå i livet. Så man försöker med olika mer eller mindre halvterapeutiska knep få honom att bekänna att han innerst inne tycker att det hade varit en välsignelse att slippa vara kung. Samtidigt som detta förhållningssätt är genomsyrat av en oftast illa dold kritik mot, eller rent av avund över, det som ses som kungens oförtjänta privilegier.
Själv tänker jag då på hur jag skulle reagera om jag blev intervjuad på dessa premisser. Alltså att jag skulle intervjuas av någon som tycker att jag borde ha levt ett helt annat liv än det jag levt, och att det därför är lite synd om mig, samtidigt som det liv jag levt egentligen varit både onödigt och provocerande. Jag vet att jag i varje fall inte skulle känna mig förstådd.
Och det beror på en enda sak:
Att jag levt som jag har gjort förklaras bara i ytlig mening av mina val i livet. Det beror i realiteten på att jag är den person jag är, på min identitet och min livsväg. Det som går att tolka som viktiga val i livet var därför på sitt sätt aldrig val. För att kunna välja på ett annat sätt hade jag helt enkelt behövt svika min identitet. Och jag hade tillräckligt klar pejling på den för att inte virra bort mig alldeles i livets olika snårskogar.
Men om man som i vår moderna tid tror att man skapar sig själv genom sina val, alltså att det inte finns någon kärnidentitet, utan att allt är ett tillfälligt konstruktionsprojekt där friheten är närmast total, och som slutar med döden, så är det svårt att förstå och acceptera existensen av en kärnidentitet. I synnerhet om man uteslutande är hänvisad till att använda den moderna tidens tankeredskap. Men samtidigt finns det förstås i känslan och intuitionen en möjlighet att längst där inne upptäcka att det finns en identitet, något individuellt och suveränt.
Enligt min mening är alltså kungen inte kung för att han är ett olyckligt offer för ett gammaldags statsskick utan för att det är den rätta livsvägen för hans suveräna kärnidentitet. Samtidigt är inte detta ett argument för eller emot mot monarki utan det jag vill få fram är att det finns en ”ödesdimension” i livet – eller vad det nu bör kallas – som hör till ens kärnidentitet, ens djupaste och sannaste väsen. Och därför lever vi alla på ett djupare plan i samma situation som kungen. Vi lever det som är våra liv. Dessa liv ser förstås väldigt olika ut, men det är våra liv och de har med vår suveräna kärnidentitet att göra.
Vår medvetenhet om den är kanske låg. Men det är där livsmysterierna får sina svar och det är där som den drivande livs- och utvecklingskraften, den integrerande livsglädjen och kärleken och det goda, modiga och framtidskapande omdömet har sina rötter. Och allteftersom vår kontakt med och förståelse av denna djupdimension av oss själva förbättras kommer vår förmåga att leva våra liv optimalt också att förbättras.
Men vad har då denna filosofiska fundering med Hillesgårdsakademin att göra? Jo det uppenbara sambandet är att vi i våra utbildningar och konsultinsatser försöker hitta ett språk och ett förhållningssätt som når fram till det sannaste och djupaste i människan. Det är där kraften finns för att vi människor tillsammans skall kunna göra något bra av den komplexa situation som vi har skapat för oss själva på jorden. En ljus framtid är möjlig.