I somras gick jag en kurs för Nora Bateson. Kursen hette Warm Data Lab Host, och efter fem kursdagar kämpade jag fortfarande med att förstå vilka slutsatser jag skulle dra av det jag lärt mig. ”Hur ska jag använda detta i min vardag?” frågade jag.

Det lika irriterande som paradoxala svaret var: ”Du ska inte dra några slutsatser alls, du ska inte göra något alls… Låt det bara vara”.

”Men…”

”Låt det bara vara. Som kompost. Låt det vara. Vi äter inte kompost, vi låter den vara.”

Det är inte mycket man kan säga efter det. Man låter det vara. Jag låter erfarenheten av kursen ligga där på komposten tillsammans med allt annat som ligger där. Mina erfarenheter, allt jag läst, allt jag hört som slagit an i mig som sant. Där ligger det nu och komposterar. Och sedan kursen har jag några gånger frågat mig om det var slöseri med tid att ha gått den där kursen. Jag vet ju inte ens vad jag ska göra med det jag lärde mig. Minns jag ens vad jag lärde mig?

Häromdagen var jag med i ett samtal där en person bad oss andra om hjälp med en situation. En sån där riktigt knivig situation på arbetsplatsen. En situation som hon kämpat med länge, prövat allt möjligt men ändå inte kommer till rätta med. Hon ville ha vår hjälp att förstå vad det handlar om.

Direkt började förslagen hagla om hur hon skulle kunna göra. Idé efter idé presenterades. Lösningsförslag efter lösningsförslag. Det mesta som föreslogs hade hon redan provat. Så till slut landade samtalet i att ”du måste ta hjälp av en expert”. Och då kunde alla andas ut. Vi hade hittat ett råd hon kunde följa. Vi hade hittat en lösning, en slutsats.

Det slog mig då hur vi liksom automatiskt går in i lösningsfokus så snart någon ber om hjälp. Trots att personen i detta fall explicit bad om hjälp att förstå, kom samtalet att handla om lösningar. Alla ville bort från obehaget att inte ha ett svar. Alla ville ge henne en lösning. Men det fanns ju ingen lösning. Hur skulle vi ha kunnat lösa något på en halvtimme som hon inte kunnat lösa på flera år.

Vad skulle då kunnat hjälpa henne? Kanske att vi bara hade lagt lite observationer och nya tankevinklar på hennes kompost. Ställt någon fråga som kunnat starta ett tankespår hon ännu inte varit inne på. Om vi hade vänt och vridit på hennes fråga så att nyanserna i den blivit fler. Om vi hade haft modet att avsluta vårt samtal med att konstatera att vi inte alls kommit till någon slutsats och att det är precis som det ska vara. För komposten är påfylld. Och vi äter inte kompost, vi låter den vara.

Och i morgon eller om några veckor kanske något av det vi sa har blivit näringsrik jord och då kanske något slår rot och gror. En idé. En fördjupad förståelse som är ett första steg till att lösa upp den trasselknut som en komplex situation är.

Tänk om vi skulle våga lita på att det är så.

Monika Neukirchen
Ordförande Hillesgårdsakademin